Året är 1990, och Olle Borg debuterar på galleriet Konstruktiv Tendens i Stockholm. I gallerilokalen råder en uppslupen stämning när konstruktivismens diehards med stjärnögd förundran betraktar verken av en ung konstnär som kanske ska säkerställa konstruktivismens överlevnad. Jag minns den bubblande stämningen, som jag inte kunde begripa. Olle Borg gjorde ju precis motsatsen till vad konstruktivismen står för: renheten och den världsfrånvända abstraktionen hade försatts i ett tillstånd av nedbrytning och sönderfall. Framtiden och det förgångna förenades i ett ögonblick av förgänglighet, som samtidigt gestaltades med ett stort mått av konsthistorisk ömhet.
Jag inser varför minnet av detta utställningsbesök aktiveras när jag stiger in i Jacob Dahlgrens utställningsrum hos Andréhn-Schiptjenko.
